Arkiv för november, 2009

Niligris

Posted in Uncategorized on november 22, 2009 by piukku

Den senaste tiden har vi främst spenderat i Niligrisområdet i södra Indien. Vi tog oss dit med buss från Bangalore för att möta upp Nathalie igen, och hälsa på där hon bor och jobbar. Vi anlände till staden Ooty en regnig morgon, trakten hade drabbats av hårt regn dagarna innan och vägarna vidare till Kotagiri, dit vi skulle, var stängda. Stora träd och jordmassor hade fallit ner på vägarna. Vi stannade därför i Ooty en natt tills vi fick tag på en chaufför som var villig att köra oss resten av biten. Det var inte bara vägar som drabbats, många människor skadades och omkom i olyckor då träd fallit på hus och stora jordmassor begravit folk levande. Över 100 människor har strukit med i regnovädren i Niligrisområdet den senaste tiden. En kväll följde vi med David (pappan i familjen vi bodde hos) och besökte människor som bor i trakten där ovädret dragit fram. Många hus var skadade, sprickor i väggar och tak och på vissa platser var hade stora jordmassor rasat läskigt nära husen. På vägen till Kotagiri från Ooty såg Robin och jag ett enormt träd som fallit på ett hus och klyvit det mitt i tur och vi bevittnade även en krock under den leriga resan, ingen skadades dock i krocken.

Familjen vi bodde hos bestod av David (pastor i Smyrnakyrkan i Kotagiri), hans fru Dora och deras två söner Dian och Demus. Vi fick bo i deras gästhus där Nathalie bott sedan maj i år, hon har jobbat på skolan som låg ett stenkast därifrån. När vi kom dit var även Nathalies pappa och syster på besök (Jan och Linnea), de hade varit där i en dryg vecka och skulle flyga hem dagen efter. Vi promenerade runt i den lilla staden åt härliga lunchar och middagar, lagad av den ständiga kokerskan Dora. Vi var ofta på besök hos Nirmala, en av Nathalies vänner som också är rektorn på skolan hon jobbar på. Vi fikade och åt middag tillsammans med henne, hennes man Allan och deras två busiga småkillar. Nirmala är en mycket härlig kvinna som ständigt vill bjuda på mat, te och bakelser och om man inte äter så blir hon förvånad och undrar vad som är fel. Det hjälper inte att säga att man är proppmätt efter att redan ha ätit massor med mat och söta bakelser, om man inte säger till bestämt att det räcker så äter man till slut ihjäl sig.

Kotagiri ligger på 2000 meters höjd så det är kallt och de första dagarna var regnet aldrig långt borta. Andra dagen var det dags för Janne och Linnea att åka hem så vi körde dem till flygplatsen i Quimbatore (3 timmar bort). På söndagen var vi i kyrkan. Vi fick komma upp på scenen och ta emot lyckoönskningar och välsignelser från församlingen. Vi stannade i Kotagiri sex dagar, sen blev vi körda tillbaka till Ooty.

Väl i Ooty tog vi in på en liten herrgård som ägs av organisationen som driver skolan i Kotagiri och handikappcentret i Ooty. På förmiddagen hyrde vi tre hästar och red ut på en runttur i Ooty. Det var första gången jag satt på en häst så känslan var mest att hästen gjorde som den ville och jag hängde mest med. Vi hade en guide med oss som red längst bak och såg till att hästarna skötte sig någorlunda lugnt. Hästarna ville ofta gallopera och om man inte vet hur man ska sitta i sadeln studsar man upp och ner på det hårda sätet som en studsboll, vilket ledde till att jag hade ont i baken tre dagar efter. Men trots bakont och stunder av panik då man inte direkt fick stop på den galopperande hästen var det rätt häftigt att rida. Vi stannade bara i Ooty en natt, nästa dag tog vi bussen till Bangalore. Robin och mitt visum går ut om några dagar och på den tiden måste vi ta oss till Nepal.

För att spara pengar bestämde vi oss för att ta landvägen, det fick bli ett tåg till Delhi, två dagar tog det från Bangalore. Tågresan gick bra men var förvånandsvärt kall. Sist jag var i Delhi var det 30+ grader men på tåget frös man häcken av sig på nätterna fast jag hade dubbla byxor och strumpor, tre tröjor, mössa och halsduk och två täcken på mig. På nätterna blir det alltså riktigt kallt här i Delhi men på dagarna stiger graderan upp till 25. Från Delhi, där vi är nu, tar vi bussen till gränsen imorgon.

På vägen till Kotagiri från Ooty.

Huset där vi bodde, till vänster finns huvudkåken där familjen bor, vi bodde i detta gästhus.

Kotagiri från kullen vi bodde på, runt gården fanns teplantage där teplockare jobbade hela dagarna.

Tre av teplockarkvinnorna.

På middag första kvällen hos familjen David i Kotagiri. Från vänster: John, kusin till grabbarna i familjen, Linnea (Nathalies lillasyster), Robin, Nathalie, David, Dora, Dian, Janne och Jag. Demus, yngsta sonen i familjen tar kortet.

Gudstjänst på söndagen. Tyvärr ser man inte på detta kort hur många det var i kyrkan, det måste varit över hundra personer i den lilla salen. Vi som var gäster satt på stolar längst fram. På detta kort står gänget vid scenen som skulle döpas den dagen. Det var svinkallt men alla fick sig ett dopp i den lilla specialbyggda poolen bakom kyrkan.

Vi fick komma upp en snabbis, främst för att alla skulle ta farväl av Nathalie som skulle ut och resa med oss ett tag, men Robban och jag fick också vara med på ett hörn.

Vi hittade ofta sånna här stora, äckliga spindlar på vår toalett och i vårt rum. De var inte giftiga men för säkerhetsskulle mosades de metodiskt så fort vi stötte på dem på vårt revir.   

På fika hos Nirmala och Allan som vi ser här i bild. Janne finns till vänster.

På väg till Ooty, här ser vi en bit av staden från jeepen.

Det fina, gamla huset vi fick bo i, i Ooty.

På ridtur. Här ser man ju riktigt van ut i sadeln och Robban drar i tyglarna som en riktig cowboysare.

Nathalie som ridit i många år fick ta täten under ridturen och lugnade hästarna när de gick för snabbt.

På ”bulltempel” i Bangalore för tre dagar sedan. Vi hade en dag att slå ihjäl och passade på att turista lite. Här mottar Robin och Nathalie välsignelse från templets brahmin.

 

Lägget på lite andra bilder också från tiden som gått:

Goa, Palolem.

Robins sköna bränna.

Robin på tåget från Bombay till Goa.

En vacker dag spottade bankomaten ut en falsk femhundring till Sagiv. Robban fick den av honom. Den övre är den falska.

Internett börjar krångla så jag postar detta medans jag kan. PO sweden

 

Annonser

Pondicherry, Auroville, Mamallapuram, Chennai, Kurimala och Bangalore.

Posted in Uncategorized on november 9, 2009 by piukku

Bloggandet har blivit lidande i limbot vi befunnit oss i den senaste veckan. Jag har precis blivit bättre från min hosta och vi ar bada ganska trotta pa indien. Det har alltså inte varit tipp topp den senaste tiden, men mer om det senare. Vi befinner oss nu i Bangalore och väntar på bussen ikväll, som ska ta oss till Ooty. Ooty ligger i Tamil Nadu, uppe i de gröna bergen på 2000 meters höjd. Jag visste inte att det fanns så högt belägna ställen i söder, det ska tydligen vara mycket fint med kulliga teplantager så långt ögat når. Från Ooty ska vi ta oss vidare till den lilla staden Kutagiri där vi möter upp Nathalie igen.

För två veckor sedan var vi i Pondicherry, en mycket fin gammal stad som jag tyckte mycket om. Vi besökte Sri Aurobindos ashram en dag och det var en mycket speciell känsla att gå runt i huset där denna religiösa/filosofiska tänkare verkat och startat en mycket intressant rörelse som indirekt ligger bakom fenomenet Auroville. Medgrundaren till Sri Aurobindo Ashram, fransyskan som kallas ”The Mother” är den egentliga grundaren av multikollektivet Auroville. På sextiotalet åkte hon ut till utkanterna av Pondicherry och började bygga ett minisamhälle som skulle leva enligt Sri Aurobindos vision. 1968 invigdes Auroville som idag hushåller runt 1500 människor från 28 olika nationer (däribland ett handful svenskar). Auroville är ett experiment och målet med samhället är att leva bortom det moderna samhällets mer ”ohälsosamma drag”, som t.ex. politik, klass och nationalitet. Man främjar förnybar energi och ekologiskt leverne. Auroville ligger 14 kilometer utanför Pondicherry, mitt ute i skogen. Innan The Mother och de första nybyggarna kom hit var allt en ödemark, de började plantera träd och bygga. I mitten av samhället ligger ”Matrimandir”, en stor guldig boll, Aurovilles själ. Platsen fungerar som samlingsplats men har även en andlig funktion. Inuti finns en kristall som skall ge positiv energi åt samhället och byggandet av bollen skedde i enlighet med vad som är passande för religiösa byggnader. Robin och jag hyrde en motorcykel och åkte ut till Aurovilles välkomstcenter som ligger mitt i samhället. Det var stängningsdags när vi äntligen hittade dit så vi tog in på ett guesthouse en bit utanför. Nästa dag gick vi på ett museum, besökte en samlingslokal och stadens bibliotek. Vi fika i deras café och besökte Matrimandir (man var tvungen att se en film om Matrimandir och Auroville för att få tillståndet för att besöka det). Alla områden var inte öppna för allmänheten, vilket jag förstår, men vi kunde i princip strosa och åka runt ganska fritt. För att få tillgång till alla lokaler, som t.ex. matsalen måste registrera sig och bo där minst en vecka. Vi var där över natten och åkte tillbaka till Pondicherry nästa kväll.

Från Pondicherry tog vi bussen till Mamallapuram, en liten badort som påminde mycket om Goa. Vi stannade bara två nätter, det var molnigt och blåsigt och vattnet var inte passande att bada i, strömmarna var för starka. I Mamallapuram fanns dock den bästa internetuppkopplingen jag stött på i indien, nästan som hemma, vi satt säkert 6 timmar de två dagarna vi var där och youtube:ade järnet. Buss vidare till Chennai, jag har inget gott att säga om denna stad så jag hoppar helt över våra dagar där. I rättvisans namn ska det väl nämnas att vi bodde på ett väldigt sunkigt område och hela Chennai bör kanske inte dömas utifrån det.

Vi tog bussen vidare in i delstaten Andra Pradesh för att besöka den heliga staden Tirumala. Staden ligger på ett berg och här finns flera tempelkomplex tillägnade en av Vishnus avatarer (manifestationer). Det säga att alla som kommer hit och deltar i darshan (det gudomliga seendet) får en valfri önskan. Vi bodde i ett enormt pilgrimskomplex en bit från tempelkomplexet. Strax utanför vårt rum erbjöds barberartjänster till pilgrimmer. 10 rupees per skalle för en rakning. Stället kryllade av barrakade män, kvinnor och barn. Man klipper av sig håret som offer gåva och många gör det även för att visa sin tacksamhet till Vishnu för en önskan som gått i uppfyllelse.

Ett tag sedan läste jag i tidningen att bönderna i Chennaiområdet var oroliga eftersom monsunen var sen, skördarna var i fara för torkan. Till min enorma förvåning lärde jag att det finns en monsun som slår de sydöstra delarna i slutet av oktober och fortsätter in i november. I Pondicherry och Chennai var det 30 grader och solsken men för en vecka sen gick tydligen Chennaiböndernas önskan i uppfyllelse, det regnar varje dag, men aldrig mer än en timme åt gången.

Vi tog bussen från Tirumala till Bangalore, Indiens IT-stad. Bangalore är en storstad, på ca 6 miljoner. Stora shoppingkomplex och lyxhotell är det gott om. Vår tid i Indien börjar närma sig sitt slut, vårt visum går ut den 24 november. Det känns som om jag behöver ett miljöombyte och jag längtar efter att komma till ett nytt land och sampla en ny kultur, kanske Nepal nästa, vi får se. Nu ska jag sätta mig i en riksha och åka till ett kafé och läsa en stund innan jag går och väcker Robin och ser om han har energi nog att sitta på en buss i 8 timmar till Ooty.

Peace out.

Suomeen: Terveisiä! Tällää etelässä sataa joka päivä, monsuuni tuli just tänne. Nyt ollaan Bangaloressa ja illalla otetaan bussin Ootyin. Ooty on Tamil Nadussa ja siellä pitäisi olla aika kylmää, Ooty on 2000 m. vuoren päällä. Pian lähdetään Intiasta, mihin mennään en vielä tiedä, ehkä Nepaliin. Ter. Paul.

DSC03981

Ghandistaty vid strandgatan i Pondicherry. Inte många städer i indien fattas en staty av landsfadern, ofta i den klassiska skildringen med gångkäppen i högsta hugg.

DSC03987

Kustremsan i Pondicherry.

DSC04022

Sri Aurobindo, Auroville.

DSC04023

Ett meditationsrum i ett av samlingslokalerna i Auroville. The Mother hänger på väggen. Hennes närvaro är ständigt påtaglig i kollektivet i form av bilder och citat.

DSC04033

Vid Matrimandir. Mycket häftigt, tyvärr fick man inte gå in i klotet, då krävdes en skriftlig förfrågan en dag i förväg. Parken runt bollen var mycket välskött och till vänster i bild finns en amfiteater där samlingarna och tillställningar äger rum.

DSC04050

Robin på en klippa. I Mamallapuram fanns många tempen och detta kompex var ganska storslaget, beläget på en stenig kulle. Det påminde mycket om staden Hampi i norra Karnataka med stora stanbumlingar strödda omkring huller om buller.

DSC04059

Stranden i Mamallapuram.

DSC04063

Lokalbussen i Chennai. Växelspaken: ett stålrör med en mutter på toppen, ganska macho.

DSC04083

San Thome Chatedral i Chennai. Denna kyrka tillägnad aposteln Tomas, (Tomas tvivlaren) var nog det enda goda minne jag her från Chennai. En mycket vacker kyrka med historia tillbaka till tiden då Tomas kom till indien (den är ombyggd flera gånger dock). Det sägs att Tomas dog martyrdöden en bit utanför staden, han blev spetsad av ett spjut av en inföding. Han begravdes här runt år 70.

DSC04074

Gravplatsen under kyrkan.

DSC04099

Tempelkomplexet i Tirumala. Pilgrimmer spenderar timtal i köer som kringlar sig runt templet för att ta sig in och få en blick från gudomen.

DSC04113

Vi hittade denna guldgruva iförrgår. En Dunkin Dounut rippoff… mumma!!

lägger även upp lite smått o gott från tiden som gått…

DSC03434

Den skrattande gurun, en mycket karismatisk man med många följeslagare i norra delarna av landet. Här är vi i Rishikesh.

DSC03443

Sagiv tränar hindi med en uppklädd herre i Rishikesh.

DSC03570

Snacka om bling bling. En av mina kupékamraters fötter på väg från Haridwar till Varanasi.

DSC03674

Soluppgång i Darjeeling.

DSC03705

Skomakaren i Darjeeling

DSC03796

En kulturell företeelse som man snabbt lägger märke till i indien är att kompisar går hand i hand. Här två grabbar i den klassiska ”lillfingerkroken”. Ska försöka införa det sen när jag kommer hem.

Nu blev klockan mycket, vi måste checka ut ur rummet innan vi blir krävda på en natt till. Peace igen.