Jag sitter här på mitt hotellrum och skriver detta inlägg. Min vistelse i Nepal är snart slut, vi har varit här snart tre veckor. I slutet av november tog vi bussen från Delhi mot den nepalska gränsen, för mig och Robin var det ganska brottom, vart visum gick ut den 24 november, vi kom fram till Bombassa (gränsstaden på den indiska sidan) mitt i natten den 24. Stället bestod inte av annat än en liten gata men som tur var stod en kille vid busstoppet och pekade oss i riktningen av ett guesthouse. Vi vaknade nästa dag och tog tag i fixandet av transport över gränsen, det var gryga 7 km. Vi gick ut till huvudgatan med våra beckpackerväskor och blev snart omringade av rikshachaufförer och diverse fordonsinnehavare. Vi slog en deal med en av chaufförerna, han blev så exalterad av affären att han sprang rakt ut i den täta morgontrafiken för att hämta sin riksha men glömde att titta sig om åt båda hållen och blev påkörd av en motorcykel. Killen flög iväg som en trasdocka i 10 meter. Jag och Robin som såg krocken sprang chockade fram och viste inte riktigt vad vi skulle göra, men hans kompisar tog bryskt tag i honom och släpade honom av vägen. Han bröt antagligen ena benet och motorcyklisten stannade inte ens utan smet från platsen. Det var kanske bäst för honom eftersom det ofta händer att trafikolycksorsakare blir lynchade i Indien, de slås helt enkelt ihjäl av mobben som bildas runt olycksplatsen. Efter att chocken lagt sig lyckades vi hyra in oss på en hästkärra som tog oss över gränsen.

Väl på den Nepalesiska sidan tog vi in på ett fint rum och sov ut efter en lång färd. Staden vi hamnade i var inte mycket att hurra för häller, gränsstäder är sällan det. Staden hette Mahendranagar, vi tog efter en natt där bussen mot Kathmandu. Mahendranagar ligger längst väster ut på den nepalesiska kartan och området har de senaste decennierna varit hårt drabbade av kriget mellan den dåtida regeringen och den maoistiska falangerna som idag har makten. För ett par år sedan fick maoisterna majoritet i valet och styr idag landet, men det har inte varit en lugn väg till makten för maoisterna. Krig, strejker och oroligheter har varit vardag länge (och är det än idag på många platser). Vår buss kom dock fram till Kathmandu utan större problem, vi stötte dock på ett antal olyckor längst vägen, en lastbil hade kört in i en buss och på natten (resan tog drygt 18 timmar) fastnade vi i en kö ett tag på grund av en olycka som skett längre fram längst vägen. Vi kom fram mitt på natten och hoppade in i en taxi och tog oss till turistområdet, Thamel.

Det sägs att 90 % av alla turister som kommer till Nepal gör minst en trek (vandring i bergen) i landet. Bergskedjan Himalaya korsar landet och det finns möjligheter att göra häftiga vandringar längst de vita bergen. Robin som varit igång länge med trekar och är vandringsvan på hög höjd slog på stort och bokade in sig på en trek till Mount Everest Base Camp. Jag och Nathalie valde en lite lugnare trek som skulle vara i 10 dagar och slutmålet var berget Annapurna´s Base Camp. Base Camp kallas platsen där klättrare börjar sin vandring mot topparna av bergen. Jag och Nathalie sa adjö till Robin och hoppade på bussen mot staden Pokhara, därifrån en bil skulle ta oss till början av bergstrakten där vandringen började. Vi hade, i Kathmandu, dagarna innan köpt på oss utrustning såsom vandringskängor, sovsäck, underställ och diverse vinterutrustning. Det var inte riktigt läge för två nybörjare att packa på oss varsin tung väska och dra iväg på vandring på hög höjd så utöver en guide så hade vi också en bärare som bar en väska åt oss med våra kläder och andra nödvändigheter. Första dagen var grymt tung, vi gick i sex timmar och klättrade dryga 1000 meter och sov i en liten by på runt 2000 meters höjd. Nästa dag efter frukost blev Nathalie sjuk, hon hade ont i magen men lyckades ändå kämpa sig upp till nästa dagsmål och väl framme på gästhuset vi skulle sova på blev hon riktigt risig och låg dålig hela natten och nästa dag. Vi pausad vandringen en dag. Den fjärde dagen tog vi oss upp för första målet för treken: Poon Hill: en kulle på 3200 meter där man ser en grymt fin panorama på berg som Annapurna (8000meter) och Fishtail (dryga 7). Nathalie var inte i toppform, hon hade bara ätit lite toast dagen innan och hade knapt någon energi för att göra nått, ännu mindre gå i bergen, men kämpen som hon är krigade hon sig vidare till nästa stop för dagen, en by på dryga 2000 meter och en bit närmare huvudmplet: ABC (Annapurna Base Camp). Vi gick i tre dagar till för att ta oss till sista och högsta lägerplatsen på 3700 meters höjd. Vid detta lag hade Nathalie återhämtat sig fullt och gick nu mycket bättre än jag som kände av höjden rejält. Vi kom fram till lägerplatsen på kvällen och jag var helt slut. Vi sov inte mycket i kylan den natten, det var minusgrader och vi sov i princip i en vedbod med plywoodskivor. Vi vaknade nästa morgon kl 5 och började efter en mysliefrukost vandringen upp på ABC (4200m). Vi gick mycket sakta eftersom jag inte haft goda erfarenheter av höghöjdsvandring förut. Vi ville hinna fram innan soluppgången men mitt sega tempo drog ut på tiden och solen började gå upp, tempot drevs upp och jag blev yr. Som förra gången jag var på trek (då i kashmir) fick jag stickningar och krampkänningar, men denna gång bara i händerna. Nu var jag dock beredd på syntomerna och så fort jag märkte av dem så stannade jag upp, satte mig ner och vilade tills jag kände mig bra. Det tog lång tid innan jag fick ner andningen och pulsen tills jag var redo att gå, Nathalie fick lugnt vänta på mig, hon mådde tipp topp och knallade på som en annan bergskvinna. Men efter ett par timmar tog jag mig upp till basecamp, en underbar känsla. Basecamp var en dal omgiven av vita toppar och glaciärer. Vi träffade också på ett australiensiskt par på området som vi bekantat oss med dagarna innan, vi satte där och fikade och njöt av de grymma vyerna. Vi stannade en dryg timme och sedan började vi gå neråt. Det tog tre dagar att ta sig ner dit vart bussarna gick mot Pokhara igen.

Väl i Pokhara bokade vi in oss på en safari, vi hade två dagar att slå ihjäl innan Robin skulle vara tillbaka från Everest. Vi tog bussen till Chittwalla nationalpark. Där körde vi en elefantsafari och fick till vår väldiga förtjusning syn på vilda norshörningar. Det var mycket mäktigt att se dessa pansarklädda djur glida runt i djungeln. Vi såg också krokodil, apor och en del hjortar. När vi kom tillbaka till Kathmandu och hotellet där vi skulle möta upp Robin frågade vi i receptionen ifall vår vän Robin synts till. De svarade att han varit här i flera dagar, vi blev oroliga att nått hänt längst treken eftersom han egentligen skulle varit klar den dagen vi kom fram. Det visade sig att Robin gått upp till Mount Everest på 8 dagar istället för de beräknade 12! Detta är inte en liten bedrift, 12 dagar är redan det ett tempo som många erfarna trekare inte klarar, men vår Robin pinnade på och gjorde det hela på fyra dagar snabbare, här har vi en framtida bergsklättrare! När en fransman, som också var på Everest Base Camp treken, fick höra att det fanns en snubbe i gästhuset som gått turen på 8 dagar gick han raka vägen fram till denne herre, Robin, och bad att få skaka hand med mannen som lyckats med denna bedrift.

Igår tog jag och Nathalie en tur ut till floden som rinner i närheten av Kathmandu och körde forsränning. Det var sjukt kallt och vi blev dyngsura första fem minuterna i gummibåten. Vattnet i floden kom från bergen i Himalaya och var naturligtvis iskall och eftersom vi befinner oss i december månad var luften inte heller den varmaste. Vi paddlade i en timme ner för floden och sen var det dags för lunch, vi stanna vid strandkanten och guiderna packade upp en picnic-. Efter lunch fortsatte vi ner för floden i en timme, allt som allt flöt vi nerför i 18 km.

Idag ska vi springa lite ärenden och fixa lite prylar innan vi på tisdag tar bussen mot den Tibetanska gränsen. Från Tibet är planen att vi ska ta oss in mot Kina. Det är många restriktioner på turister som vill ta sig in i Tibet, man måste gå igenom den kinesiska ambassaden och uppfylla vissa krav innan man får ett speciellt inresetillstånd till provinsen Tibet. Vi gick genom en researrangör som fixade med våra pass under dagarna vi var på treken och nu skall alla papper vara i ordning. Vid gränsen väntar en jeep och en tibetansk guide på oss som ska ta oss runt i landet, allt måste vara arrangerat och planerat i förhand.

Jag lägger här upp lite bilder på vår tid i Nepal.

Den sista indiska thalin på ett bra tag, den intogs för några veckor sedan i Delhi, main bazaar paharganj

Häst och vagn från Bonbassa till Mahendranagar i Nepal.

Robin packar våra väskor på bussen som ska ta oss till Kathmandu. Det gällde att själv packa sina grejer om man ville ha det ordentligt gjort. Man kunde också åka på taket om man ville det, på egen risk, vägarna var mycket guppiga.

Robin köpte sig en gurkakniv. Gurka är ett nepalesiskt folk som gett namn åt dessa böjda knivar men även soldater kallas också ibland gurkasoldater, men det är ett privilegium som man bara får efter man genomgått utbildningen av brittisk militär. Det händer ofta att unga grabbar springer med brutna ben och armar i flera timmar under de rigorösa utagningarna för att få bli gurkasoldater. Det finns för tillfället gurkasoldater i Afganistan och Irak och de anses var blad de bäst tränade soldaterna som går att hitta.

Robin köpte två stavar till treken, här en skön pose.

På marknad i Kathmandu.

På treken, den andra dagen. Här kämpar sig Nathalie mot lägerplatsen för kvällen som ligger en bit bort. Hon hade ont i magen och mådde dåligt (spydde som ett djur) i två dagar efter det.

Ramesh, vår guide, som var smått alkoholiserad visade det sig, men det påverkade inte hans arbetsinsats, han var en profsig guide med 15 års erfarenhet. Vi bråkade dock sista dagen och det hela slutade dåligt och det hjälpte inte att han var på lyret, men det är sånt som händer, vatten under bron.

kids i bergen, de ville ha godis hela tiden men ingen fick nått av mig, jag käka upp varje kaloribit jag fick tag på där uppe!

Här bodde vi den andra natten och den tredje i vänta på att Nathalie skulle må bättre.

Utsikten var det dock inget fel på, detta är tro det eller ej från vårt sovrumsfönster.

På väg upp för utsiktsplatsen Poon Hill där panoraman var makalös.

Jag och Ramesh på Poon Hill.

Utsiktsplasten vid Poon Hill, typ 3200 meter.

Vi var bokstavligt talat ovanför molnen, här går vi ner för Poon Hill.

Dag 5, på väg mot sovplatsen på 3700 meter.

Vi stötte på en bit glaciär på vägen.

Här sov vi sista natten innan vi gick upp på ABC, detta är taget kl 5 på morgonen.

Efter en kort frukost började vi gå uppför. Det gick riktigt sakta, vyerna var storslagna redan från början.

Här är jag nere, mår lite illa och är yr men jag vilade upp mig längst vägen och ett tack går ut till guiden och Nathalie som visade stort tålamod! Man känner sig rätt liten i omgivningar som dessa.

Äntligen framme, trodde jag, men skylten låg ett par hundra meter från lägret, och hundra meter för mig tog ett tag att gå så det var bara att köra på.

Här är vi äntligen uppe och firar det med ett glädjeskutt. Man känner sig helt omgiven av de sjukt höga bergen och det är storslaget.

Här sitter jag och kollar omkring mig.

Nathalie är glad hon med. Det låg små och en del större minnesmärken kring bace campet. Annapurna är ett mycket farlig berg att bestiga och många har dött på vägen upp eller ner. 

Jag måste ju lägga upp lite bilder på Robin också, här är han på Mount Everest bace camp! 5300 meter! helt sjukt. 

Här är han på den högsta punkten på sin trek, 5500 meter vid toppen av Kalabattar, en höjd som ligger en bit ifrån base camp där vyerna är grymma. 

På vägen ner fran ABC fanns det varma källor där vi passade på att värma oss efter en lång trek.

Norshörningarna vi stötte på i Chitwannationalpark.

Den senaste tiden har vi främst spenderat i Niligrisområdet i södra Indien. Vi tog oss dit med buss från Bangalore för att möta upp Nathalie igen, och hälsa på där hon bor och jobbar. Vi anlände till staden Ooty en regnig morgon, trakten hade drabbats av hårt regn dagarna innan och vägarna vidare till Kotagiri, dit vi skulle, var stängda. Stora träd och jordmassor hade fallit ner på vägarna. Vi stannade därför i Ooty en natt tills vi fick tag på en chaufför som var villig att köra oss resten av biten. Det var inte bara vägar som drabbats, många människor skadades och omkom i olyckor då träd fallit på hus och stora jordmassor begravit folk levande. Över 100 människor har strukit med i regnovädren i Niligrisområdet den senaste tiden. En kväll följde vi med David (pappan i familjen vi bodde hos) och besökte människor som bor i trakten där ovädret dragit fram. Många hus var skadade, sprickor i väggar och tak och på vissa platser var hade stora jordmassor rasat läskigt nära husen. På vägen till Kotagiri från Ooty såg Robin och jag ett enormt träd som fallit på ett hus och klyvit det mitt i tur och vi bevittnade även en krock under den leriga resan, ingen skadades dock i krocken.

Familjen vi bodde hos bestod av David (pastor i Smyrnakyrkan i Kotagiri), hans fru Dora och deras två söner Dian och Demus. Vi fick bo i deras gästhus där Nathalie bott sedan maj i år, hon har jobbat på skolan som låg ett stenkast därifrån. När vi kom dit var även Nathalies pappa och syster på besök (Jan och Linnea), de hade varit där i en dryg vecka och skulle flyga hem dagen efter. Vi promenerade runt i den lilla staden åt härliga lunchar och middagar, lagad av den ständiga kokerskan Dora. Vi var ofta på besök hos Nirmala, en av Nathalies vänner som också är rektorn på skolan hon jobbar på. Vi fikade och åt middag tillsammans med henne, hennes man Allan och deras två busiga småkillar. Nirmala är en mycket härlig kvinna som ständigt vill bjuda på mat, te och bakelser och om man inte äter så blir hon förvånad och undrar vad som är fel. Det hjälper inte att säga att man är proppmätt efter att redan ha ätit massor med mat och söta bakelser, om man inte säger till bestämt att det räcker så äter man till slut ihjäl sig.

Kotagiri ligger på 2000 meters höjd så det är kallt och de första dagarna var regnet aldrig långt borta. Andra dagen var det dags för Janne och Linnea att åka hem så vi körde dem till flygplatsen i Quimbatore (3 timmar bort). På söndagen var vi i kyrkan. Vi fick komma upp på scenen och ta emot lyckoönskningar och välsignelser från församlingen. Vi stannade i Kotagiri sex dagar, sen blev vi körda tillbaka till Ooty.

Väl i Ooty tog vi in på en liten herrgård som ägs av organisationen som driver skolan i Kotagiri och handikappcentret i Ooty. På förmiddagen hyrde vi tre hästar och red ut på en runttur i Ooty. Det var första gången jag satt på en häst så känslan var mest att hästen gjorde som den ville och jag hängde mest med. Vi hade en guide med oss som red längst bak och såg till att hästarna skötte sig någorlunda lugnt. Hästarna ville ofta gallopera och om man inte vet hur man ska sitta i sadeln studsar man upp och ner på det hårda sätet som en studsboll, vilket ledde till att jag hade ont i baken tre dagar efter. Men trots bakont och stunder av panik då man inte direkt fick stop på den galopperande hästen var det rätt häftigt att rida. Vi stannade bara i Ooty en natt, nästa dag tog vi bussen till Bangalore. Robin och mitt visum går ut om några dagar och på den tiden måste vi ta oss till Nepal.

För att spara pengar bestämde vi oss för att ta landvägen, det fick bli ett tåg till Delhi, två dagar tog det från Bangalore. Tågresan gick bra men var förvånandsvärt kall. Sist jag var i Delhi var det 30+ grader men på tåget frös man häcken av sig på nätterna fast jag hade dubbla byxor och strumpor, tre tröjor, mössa och halsduk och två täcken på mig. På nätterna blir det alltså riktigt kallt här i Delhi men på dagarna stiger graderan upp till 25. Från Delhi, där vi är nu, tar vi bussen till gränsen imorgon.

På vägen till Kotagiri från Ooty.

Huset där vi bodde, till vänster finns huvudkåken där familjen bor, vi bodde i detta gästhus.

Kotagiri från kullen vi bodde på, runt gården fanns teplantage där teplockare jobbade hela dagarna.

Tre av teplockarkvinnorna.

På middag första kvällen hos familjen David i Kotagiri. Från vänster: John, kusin till grabbarna i familjen, Linnea (Nathalies lillasyster), Robin, Nathalie, David, Dora, Dian, Janne och Jag. Demus, yngsta sonen i familjen tar kortet.

Gudstjänst på söndagen. Tyvärr ser man inte på detta kort hur många det var i kyrkan, det måste varit över hundra personer i den lilla salen. Vi som var gäster satt på stolar längst fram. På detta kort står gänget vid scenen som skulle döpas den dagen. Det var svinkallt men alla fick sig ett dopp i den lilla specialbyggda poolen bakom kyrkan.

Vi fick komma upp en snabbis, främst för att alla skulle ta farväl av Nathalie som skulle ut och resa med oss ett tag, men Robban och jag fick också vara med på ett hörn.

Vi hittade ofta sånna här stora, äckliga spindlar på vår toalett och i vårt rum. De var inte giftiga men för säkerhetsskulle mosades de metodiskt så fort vi stötte på dem på vårt revir.   

På fika hos Nirmala och Allan som vi ser här i bild. Janne finns till vänster.

På väg till Ooty, här ser vi en bit av staden från jeepen.

Det fina, gamla huset vi fick bo i, i Ooty.

På ridtur. Här ser man ju riktigt van ut i sadeln och Robban drar i tyglarna som en riktig cowboysare.

Nathalie som ridit i många år fick ta täten under ridturen och lugnade hästarna när de gick för snabbt.

På ”bulltempel” i Bangalore för tre dagar sedan. Vi hade en dag att slå ihjäl och passade på att turista lite. Här mottar Robin och Nathalie välsignelse från templets brahmin.

Lägget på lite andra bilder också från tiden som gått:

Goa, Palolem.

Robins sköna bränna.

Robin på tåget från Bombay till Goa.

En vacker dag spottade bankomaten ut en falsk femhundring till Sagiv. Robban fick den av honom. Den övre är den falska.

Internett börjar krångla så jag postar detta medans jag kan. PO sweden

Bloggandet har blivit lidande i limbot vi befunnit oss i den senaste veckan. Jag har precis blivit bättre från min hosta och vi ar bada ganska trotta pa indien. Det har alltså inte varit tipp topp den senaste tiden, men mer om det senare. Vi befinner oss nu i Bangalore och väntar på bussen ikväll, som ska ta oss till Ooty. Ooty ligger i Tamil Nadu, uppe i de gröna bergen på 2000 meters höjd. Jag visste inte att det fanns så högt belägna ställen i söder, det ska tydligen vara mycket fint med kulliga teplantager så långt ögat når. Från Ooty ska vi ta oss vidare till den lilla staden Kutagiri där vi möter upp Nathalie igen.

För två veckor sedan var vi i Pondicherry, en mycket fin gammal stad som jag tyckte mycket om. Vi besökte Sri Aurobindos ashram en dag och det var en mycket speciell känsla att gå runt i huset där denna religiösa/filosofiska tänkare verkat och startat en mycket intressant rörelse som indirekt ligger bakom fenomenet Auroville. Medgrundaren till Sri Aurobindo Ashram, fransyskan som kallas ”The Mother” är den egentliga grundaren av multikollektivet Auroville. På sextiotalet åkte hon ut till utkanterna av Pondicherry och började bygga ett minisamhälle som skulle leva enligt Sri Aurobindos vision. 1968 invigdes Auroville som idag hushåller runt 1500 människor från 28 olika nationer (däribland ett handful svenskar). Auroville är ett experiment och målet med samhället är att leva bortom det moderna samhällets mer ”ohälsosamma drag”, som t.ex. politik, klass och nationalitet. Man främjar förnybar energi och ekologiskt leverne. Auroville ligger 14 kilometer utanför Pondicherry, mitt ute i skogen. Innan The Mother och de första nybyggarna kom hit var allt en ödemark, de började plantera träd och bygga. I mitten av samhället ligger ”Matrimandir”, en stor guldig boll, Aurovilles själ. Platsen fungerar som samlingsplats men har även en andlig funktion. Inuti finns en kristall som skall ge positiv energi åt samhället och byggandet av bollen skedde i enlighet med vad som är passande för religiösa byggnader. Robin och jag hyrde en motorcykel och åkte ut till Aurovilles välkomstcenter som ligger mitt i samhället. Det var stängningsdags när vi äntligen hittade dit så vi tog in på ett guesthouse en bit utanför. Nästa dag gick vi på ett museum, besökte en samlingslokal och stadens bibliotek. Vi fika i deras café och besökte Matrimandir (man var tvungen att se en film om Matrimandir och Auroville för att få tillståndet för att besöka det). Alla områden var inte öppna för allmänheten, vilket jag förstår, men vi kunde i princip strosa och åka runt ganska fritt. För att få tillgång till alla lokaler, som t.ex. matsalen måste registrera sig och bo där minst en vecka. Vi var där över natten och åkte tillbaka till Pondicherry nästa kväll.

Från Pondicherry tog vi bussen till Mamallapuram, en liten badort som påminde mycket om Goa. Vi stannade bara två nätter, det var molnigt och blåsigt och vattnet var inte passande att bada i, strömmarna var för starka. I Mamallapuram fanns dock den bästa internetuppkopplingen jag stött på i indien, nästan som hemma, vi satt säkert 6 timmar de två dagarna vi var där och youtube:ade järnet. Buss vidare till Chennai, jag har inget gott att säga om denna stad så jag hoppar helt över våra dagar där. I rättvisans namn ska det väl nämnas att vi bodde på ett väldigt sunkigt område och hela Chennai bör kanske inte dömas utifrån det.

Vi tog bussen vidare in i delstaten Andra Pradesh för att besöka den heliga staden Tirumala. Staden ligger på ett berg och här finns flera tempelkomplex tillägnade en av Vishnus avatarer (manifestationer). Det säga att alla som kommer hit och deltar i darshan (det gudomliga seendet) får en valfri önskan. Vi bodde i ett enormt pilgrimskomplex en bit från tempelkomplexet. Strax utanför vårt rum erbjöds barberartjänster till pilgrimmer. 10 rupees per skalle för en rakning. Stället kryllade av barrakade män, kvinnor och barn. Man klipper av sig håret som offer gåva och många gör det även för att visa sin tacksamhet till Vishnu för en önskan som gått i uppfyllelse.

Ett tag sedan läste jag i tidningen att bönderna i Chennaiområdet var oroliga eftersom monsunen var sen, skördarna var i fara för torkan. Till min enorma förvåning lärde jag att det finns en monsun som slår de sydöstra delarna i slutet av oktober och fortsätter in i november. I Pondicherry och Chennai var det 30 grader och solsken men för en vecka sen gick tydligen Chennaiböndernas önskan i uppfyllelse, det regnar varje dag, men aldrig mer än en timme åt gången.

Vi tog bussen från Tirumala till Bangalore, Indiens IT-stad. Bangalore är en storstad, på ca 6 miljoner. Stora shoppingkomplex och lyxhotell är det gott om. Vår tid i Indien börjar närma sig sitt slut, vårt visum går ut den 24 november. Det känns som om jag behöver ett miljöombyte och jag längtar efter att komma till ett nytt land och sampla en ny kultur, kanske Nepal nästa, vi får se. Nu ska jag sätta mig i en riksha och åka till ett kafé och läsa en stund innan jag går och väcker Robin och ser om han har energi nog att sitta på en buss i 8 timmar till Ooty.

Peace out.

Suomeen: Terveisiä! Tällää etelässä sataa joka päivä, monsuuni tuli just tänne. Nyt ollaan Bangaloressa ja illalla otetaan bussin Ootyin. Ooty on Tamil Nadussa ja siellä pitäisi olla aika kylmää, Ooty on 2000 m. vuoren päällä. Pian lähdetään Intiasta, mihin mennään en vielä tiedä, ehkä Nepaliin. Ter. Paul.

Ghandistaty vid strandgatan i Pondicherry. Inte många städer i indien fattas en staty av landsfadern, ofta i den klassiska skildringen med gångkäppen i högsta hugg.

Kustremsan i Pondicherry.

Sri Aurobindo, Auroville.

Ett meditationsrum i ett av samlingslokalerna i Auroville. The Mother hänger på väggen. Hennes närvaro är ständigt påtaglig i kollektivet i form av bilder och citat.

Vid Matrimandir. Mycket häftigt, tyvärr fick man inte gå in i klotet, då krävdes en skriftlig förfrågan en dag i förväg. Parken runt bollen var mycket välskött och till vänster i bild finns en amfiteater där samlingarna och tillställningar äger rum.

Robin på en klippa. I Mamallapuram fanns många tempen och detta kompex var ganska storslaget, beläget på en stenig kulle. Det påminde mycket om staden Hampi i norra Karnataka med stora stanbumlingar strödda omkring huller om buller.

Stranden i Mamallapuram.

Lokalbussen i Chennai. Växelspaken: ett stålrör med en mutter på toppen, ganska macho.

San Thome Chatedral i Chennai. Denna kyrka tillägnad aposteln Tomas, (Tomas tvivlaren) var nog det enda goda minne jag her från Chennai. En mycket vacker kyrka med historia tillbaka till tiden då Tomas kom till indien (den är ombyggd flera gånger dock). Det sägs att Tomas dog martyrdöden en bit utanför staden, han blev spetsad av ett spjut av en inföding. Han begravdes här runt år 70.

Gravplatsen under kyrkan.

Tempelkomplexet i Tirumala. Pilgrimmer spenderar timtal i köer som kringlar sig runt templet för att ta sig in och få en blick från gudomen.

Vi hittade denna guldgruva iförrgår. En Dunkin Dounut rippoff… mumma!!

lägger även upp lite smått o gott från tiden som gått…

Den skrattande gurun, en mycket karismatisk man med många följeslagare i norra delarna av landet. Här är vi i Rishikesh.

Sagiv tränar hindi med en uppklädd herre i Rishikesh.

Snacka om bling bling. En av mina kupékamraters fötter på väg från Haridwar till Varanasi.

Soluppgång i Darjeeling.

Skomakaren i Darjeeling

En kulturell företeelse som man snabbt lägger märke till i indien är att kompisar går hand i hand. Här två grabbar i den klassiska ”lillfingerkroken”. Ska försöka införa det sen när jag kommer hem.

Nu blev klockan mycket, vi måste checka ut ur rummet innan vi blir krävda på en natt till. Peace igen.

Det var ett bra tag sedan jag uppdaterade resebloggen. Detta beror på att vi haft ett ganska högt tempo de senaste veckorna och att vi mest besökt små städer med begränsad internetuppkoppling. Det höga restempot beror på att Nathalie, som nu är i Sri Lanka för att förnya sitt Indienvisum, ville maximera sin korta restid och därför satte vi i en högre växel så hon han se lite mer av södra Indien.

Just nu befinner jag mig i Pondicherry, en gammal fransk kolonistad. Gatorna är breda och lugna och i den franska delen av staden är gatunamnen fortfarande på franska. Vi kommer stanna här ett par dagar till, jag har ett koptiska-seminarium på onsdag och här finns det bra internetuppkoppling.

Sist jag bloggade var vi i Goa, i en strandort som heter Palolem. Därifrån tog vi tåget söderut till delstaten Kerala. Vi hamnade i staden Cochi och bodde i fyra nätter på en halvö som hette Fort Cochi. Även denna plats var tidigare en koloni och både fransmän och portugiser har gjort sina avtryck på arkitekturen och statsplaneringen. För att komma till city och den lite mer livliga delen av stan fick vi ta färjan över till fastlandet, till statsdelen som hette Ernakulam. Vi gick runt, shopade, gick på bio och en kväll försökte vi hitta en nattklubb (dock utan att lyckas, hela staden sover kl 11 och det slutade med att vi körde runt hela staden med riksha i sökandet efter en bar som hade öppet. Vi blev avsläppta utanför ett lyxhotell som hade en nattklubb. De släppte in par gratis medan singlar fick betala hutlösa 2000 rupies för att komma in, ca 300kr, typ fyra dagars budget. Vi var ju tre personer och eftersom jag och Nathalie gick först släpptes vi snällt igenom medan robban blev stoppad och krävd på inträdesarvodet, vi bråkade ett tag och gick sedan därifrån med svansen mellan benen).

Efter fyra nätter i Cochi, en stad som jag fastnade för med sin lugna atmosfär och fina omgivning, tog vi tåget mot Kanyakumari, Indiens allra sydligaste spets. Vi stannade där i två dagar, varav en utav dagarna spenderades på ett nöjesfält. De hade också vattenrutschkanor och poler i alla dess storlekar. Kanyakumrai är en pilgrimsort för hinduer och det finns en hel drös med myter och legender om vad som skett på denna plats. En av legenderna förtäljer att apguden Hanuman tappade en bit jord i Kanyakumari när han flög över platsen då han skulle förflytta ett berg av helande örter.

Vi tog bussen vidare till Madurai för att spana in Meenakshi tempelkomplexet. Vi stannade bara en natt men hann med att sampla det enorma tempelkomplexet med de detaljerade byggnaderna och den religiösa stämningen. Buss på eftermiddagen vidare till staden Rameswaram, på en ö på sydostkusten. Även denna stad är en pilgrimsort för hinduer, guden Rama byggde en bro härifrån för att rädda sin fru Sita som blivit bortrövad av en demongud. Pilgrimmer från hela indien kommer hit för att få del av den förmånliga kraften som platsen innehar. Vi bodde på ett fint hotell och hade en häftig utsikt från rummet ut mot havet och hamnen där ett hundratal fiskebåtar samlas.

Vi stannade i Rameswaram i två nätter och hann inte med mycket mer än att gå på tempel och vandra runt i staden. Dessutom hade vi tv på rummet, vilket är lite av en lyx nu för tiden så vi spenderade en del timmar framför HBO. Vi tog tåget mot Chennai iförrgår, jag och Robin hoppade av 4 timmar tidigare för att ta bussen vidare hit till Pondicherry. Nathalie stannade på tåget och tog imorse flyget till Sri Lanka. We miss you Nathalie!

Här kommer lite bilder från de gångna veckorna. Håll till godo.

Soumeen: Täälää intiassa ollaan nytt ollut melkeen kolme kuukautta. Kaksi viiko sitten lähdettiin Goassta Keralaan junalla. Kerala oli mukava paikka mutta vähän kallis. Nut ollan Tamil Nadussa, Pondicherryssä. Vanaha ranskalainen kolonii. Pian vuokrataan pyörät ja lähdetään Auruvillii. Terverisiä sinne soumeen!

Utanför tågstationen i Palolem på väg mot Cochi. Nathalies väska väger bly och hon har ibland svårt att få upp packningen från marken. Här har hon snublat till i all baktunghet och Robin hjälper henne upp, gentlemannen Paul tar tillfället i akt och dokumenterar.

Jag hittade en kyrka på vägen hem från caféet en kväll i Cochi. Det råkade vara fredag och gudstjänsten var igång. Det var en mycket speciell upplevelse att höra katolsk liturgi på malayam (språket som talas i Kerala). Även i Kerala finns många kristna och kyrkot, speciellt i de gamla kolonialdelarna. Jag har en videosekvens från gudstjänsten men jag får inte ljudet att funka på dator, så jag skippar den.

I väntan på färjan från cochi till ernakulam. Det var mycket smidigt att ta färjan istället för att åka runt och dessutom kostade det bara typ 50 öre för 20 minutersturen mellan fastlandet och halvön.

En dag i cochi fick vi nog av stadslivet och tog bussen till stranden. Det jättestarka strömmar som ville suga ut en till havs så nästan ingen badade.

Nu är vi i Kanyakumari, detta är hamnen bakom vårt hotell. Lite längre bakom ser man en stor vit kyrka. Tydligen var äöven Kanyakumari en viktig pilgrimsort för kristna. Hit kom aposteln Tohomas för två tusen år sedan och spred läran. Den syrianska kyrkan och thomaskristendomen har fortfarande starka rötter i Indien och har mycket grmensamt med gnosticismen som jag studerat. Det var därför mycket kul att stöta på denna kyrka.

Robin och Nathalie framför tempelkompexet i Madurai.

Komplexet uppifrån, från taket på en souveniershop. Vi fick lämna våra skor där (man får inte ha skor på sig i helgedomarna) och Robin fick låna en lungi, en kjolliknande klädnad som täcker benen, han hade shorts på sig vilket inte är anständigt i temepl.

Vi stötte på en elefant i en av templena. Man fick lägga en peng i snabeln på den så fick man sig en välsigning genom att elefanten lyfte snablen och klappa en på hjässan.

Robban i lungi.

En familj framför en kostaty. Kon är som bekant mycket helig i indien och är en symbol för tillförlitlighet, fruktsamhet, lugn och trygghet. Kon kan ge människan allt den behöver: mat genom sin mjölk, transport och draghjälp, man kan använda kospillningen till att bygga hus och den torra spillningen kan man elda med i ugnen. En levande ko är alltså mer värdefull en köttet från en död ko, vilket är en av anledningarna till att man inte äter kor i indien.

Utsikten från vårt hotell i Rameswaram. Vi tog kvällsbussen från Madurai och kom hit på kvällen. Och på morgonen väntade denna vy oss, klockrent.

En så kallad ”demonfångare”. Denna docka har som funktion att dra till sig onda andar och demoner och hänger ofra på hustaken eller på byggnadsplatser för att skydda riktiga människor. Demonen attackerar dockan i tron om att den är en människa och på så sätt klarar man sig.

I södra indien äter man uteslutande med händerna och ber man inte om det får man inga bestick. Maten kommer också ofta på ett bananlöv. På bilden är det frukostdags, två lättfritterade bröd, en mild chuttney och en potatisröra.

Något Robin och jag snabbt lärde oss av Nathalie var att det går alldeles utmärkt att tvätta kläderna för hand. På detta sätt sparar vi 30 spänn i veckan och efforten är inte stor alls.

Tio dagar i Goa, sex i nordliga Arambol och fyra här i Palolem. Vi är tre resenärer, jag + Robin + Nathalie. Vi kom till Goa från Bombay med tåg. Vi sightseeade en dag i Bombay. Vi blev rundkörda ett tag av Latesh, en kompis till Nathalie som hon träffat i Bombay. Mycket bekvämt att glida runt med bil i storstaden för en gångs skull. Två dagar innan hade jag och Nathalie tagit ”tunnelbanan” från Cuchgate (city) till en förort, Bandra, där Nathalie bodde. Olyckligtvis var det rusningstid. Ganska snart fick vi stora ögon på oss, vi såg inga andra kvinnor på tåget och någon sa till oss ”You better go inside, this is not safe for you” och pekade på några tomma sittplatser längre in i tåget. Vi sa bara ”No problem, we are getting off soon” för vi skulle ju bara några stationer. Ganska snart fylldes tåget till bredden och det blev olidligt trångt, vi blev fastklämda mellan ett tjugotal svettiga kroppar och det var omöjligt att röra sig en centimeter. När tåget stannade för att släppa av/ta upp passagerare exploderade tågvagnen. Alla skulle av och på samtidigt, någon minut av kaos följde samtidigt som luften, som tidigare fläktat in från farten av tåget, blev nu helt stel och syrefattig i den stillastående överheta tågkupén. Till råga på allt började en närgående kille gnuggade sig lite väl ivrigt på Nathalies ben, jag försökte klämma mig emellan och ta hans stötar. Vi missade vårt stop i allt kaos och fick kliva av en station längre fram, eller ”kliva av” är fel uttryck, vi bokstavligttalat krigade oss igenom till öppningen. Det var bara att skrika, klösa, putta, sparka tills man kom fram till ljuset, luften och friheten. En mycket obehaglig upplevelse. Så att skjuts nästa dag runt i staden var lyx.

Vi kom fram till Arambol den fjärde oktober på eftermiddagen, efter att ha sovit på nattåget. På Viktoria Terminus i Bombay träffade vi en trevlig svensk dam. Hon var sociolog på semester i Indien. Vi delade sovvagn med henne och två tyska kvinnor med en lite grabb på 10 bast. Vi hoppade av tåget lite tidigare än slutstationen eftersom vi skulle till Arambol, som ligger lite utanför turiststråket. Väl där skickade jag ett sms till Kajsa, svenska som vi träffade i McLeod Ganj och som bott i Arambol de senaste tre veckorna. Hon visade runt oss och fixa upp oss på ett billigt och bra guesthouse vid havet. Arambol är en jättefin plats, det finns ganska mycket turister men det är inte charterturister, mer av hippietypen som stannar utomlands ett längre tag och bara chillar. Två huvudstränder utgjorde platsen, vi bodde mellan dem ett par minuters promenad från båda. Robin och jag brände oss första dagen, typiskt nog, men det la sig ganska snabbt för mig, Robbans bränna var lite värre, hans mage blev helt illröd och har först nu börjat flagna. Så vi fick bada med tröja några dagar och kunde inte pressa i solen de första dagarna.

Efter några dagar hyrde var vi tvungna att ta oss in till staden för att hitta en bankomat, det fanns ingen i Arambol. Jag fick tag i en skön glidare, en Endfield och hyrde den för dagen. Jag och Robin drog iväg och körde runt lite i norra delarna och på kvällen körde vi runt alla tre. Det finns mycket kristna i Goa och området kryllar av gamla kyrkor som portugiser, spanjacker och diverse västerlänningar lämnat efter sig och som de konverterade infödingarna fortfarande använder. Kristendomen har dock fått en del influenser från det nära samlivet med hinduismen, vilket man kan se i ur blommor och frukt ligger vid altaret och runt helgonbilderna, precis som vid ett hindutempel.

Efter typ en vecka i Arambol tog vi bussen söderut och hamnade efter tre byten alldeles i södra Goa, i Palolem. Denna plats är mycket mer turistig med massa charterturister och det finns en anledning till att folk drar sig hit, platsen har en jättefin strand med lugnt och fint vatten, inte alls lika stora vågor och kraftiga strömmar som vattnet i Arambol. Vi äter gott och solar och badar varje dag. Igår hyrde vi två mopeder och drog iväg på en liten utflykt, vi hittade bland annat ett fort vid kusten med kanon utsikt och en öde strand. Vi var helt ensamma och jag fick lite ”The Beach” –vibbar. Imorse var jag och Nathalie duktiga, vi klev upp kl 0730 och körde yoga uppe på en palmklädd kulle vid havet. Vi åt just en stadig frukost, Robin skickade ett sex kilos paket hem med kläder och böcker han inte använder längre. Ikväll tar vi ett nattåg till centrala Kerala, till staden Cochin.

Vi är bortskämda med bra internet här så jag ska lägga upp många bilder, ha det bra allihop!

Soumeen: Terveisiä Goasta! Täälla on hieno keli! 28 astetta ja aurinko paista. Me asutaan rannalla. Ollaan ollut nytt 10 paivää tälä Goassa, viikon Amabolissa (pohjois Goa) ja neljä päivää täälä Palolemissä (etelä-Goa). Kroppa on saanut palion väriä ja nyvää roukaa joka pävä. Täällä vios monta viikko villä rannalla makaa mutta nyt tuntuu etta pitäis jatkaa matkaa. Illalla ottetaan juna Keralaan. Ter. Paul 

Latesh. En mycket trevlig kille. En av Nathalis bekanta i Bombay som körde runt oss lite en dag.

Vid strandgatan i Bombay.

Robin vid Colabaområdet, sista kvällen i Bombay.

På tåget mot Goa.

Den svenska socialarbetardamen, en riktig friskis!

Arambom. Vi bodde en bit upp på klippröset närmast här på bilden. Stranden här nere var riktigt fin, nästan inga där och en bit bakom fanns en liten insjö som man kunde ligga och plaska runt i när havets tunga vågor slagit musten ur en.

Bågen vi gled runt på.

Paul, Kajsa, Robin och Nathalie på middag första kvällen i Arambol.

Den lilla poolen eller insjön vid stranden. Här låg vi mycket och tog det lugnt.

Stora lena koralltäckta stenar låg utströdda i poolen. En dag badade tre indiska grabbar i poolen, en av dem kunde inte simma och gick lite för djupt ut, han fick panik och började plaska runt. Vi trodde han drev först men hans ansiktuttryck blev snart av den alvarliga arten så jag simmade till honom och puttade liksom in honom närmare stranden så hans fötter nådde botten, allt medans hans töntiga polare asgarvade.  Han va hels slut efter det och lärde sig nog en läxa.

En av många kykor i Goa, denna ligger vid fortet Cabo da Rama vid södra delarna av Goas kust. Vi har nu tagit buss från Arambol till Palolem i söder, här är vi på utflykt.

Mopedisterna

Utsikt från fortet. Vi fick syn på den lilla stranden som skymtar i mitten på bilden och tog mopederna dit. Det gick inga vägar ända fran so vi fick gå sista biten ner för en klippa. Under palmerna vid stranden strosade ett tjugotal kor och tjurar runt, några stångades med varandra och var allmänt aggro, men vi klarade oss undan hornen.

På stranden.

På en av de många restaurangerna i Palolem.

Robin käkade haj en kväll här, jag smakade lite, det påminde lite om torsk.

Hajen

Photo op.

Kullen vi körde yoga på imorse. Vi bor på stranden på andra sidan.

Robins brända mage.

Jag har mött upp Robin igen, efter två veckor av soloresande. Det har varit kul att resa runt själv en stund. Om man inte vill vara ensam hela tiden måste man vara social och bara man bjuder till lite är det inga problem att hitta roliga och intressanta människor att umgås och dela resan med. Så ensam har jag verkligen inte känt mig den senaste tiden utan har träffat många sköna människor.

Jag befinner mig just nu i Bombay med Robin och Nathalie. Robin och jag kom hit igår morse runt 0400 med tåget från Delhi. Nathalie mötte på förmiddagen samma dag på Leopolds Café. Nathalie är Robins gamla jobbarkompis från Aspa och volontärjobbar i Tamil Nadu på en skola, hon har ledigt i oktober och kommer resa runt med oss en bit på vår väg söderut.

Jag kanske ska berätta lite hur veckorna innan dagens datum har sett ut. Jo, från Varanasi, där sista blogginlägget slutar, var planen att ta mig till Darjeeling, en plats känt för bland annat sitt tee, bergsklättring och väldiga vyer över Himalaya. På Varanasi tågstation mötte jag ett par från Andorra, Gil och Angel. Gil var slalominstruktör och Angel pluggade grafisk design i Barcelona. De skulle också till Darjeeling. Det går inga tåg till Darjeeling så jag var tvungen att ta tåget till New Jaipalguri och därifrån en riksha till en grannstad, Siliguri, varifrån det går jeepar upp till Darjeeling. Tåget från Varanasi var försenat typ sex timmar så jag kom fram på natten. Jag slog följe med Gil och Angel och tillsammans tog vi oss till Siliguri och lyckades hitta en taxichaffis som orkade köra den långa vägen från Siliguri till Darjeeling, mitt i natten. 

Klimatet i Darjeeling är svalt på grund av höjden (dryga 2100 möh) och jag hoppades att monsunen skulle ha varit över då sista skvättarna brukar infalla runt slutet av september varje år. Mycket riktigt så regnade det inte alls under mina fem dagar i Darjeeling men det var mycket molnigt och dimmigt vilket gjorde att jag inte fick blicka Indiens största och världens tredje största berg, Khangchendzonga (8598m), från staden mer än några få gånger.

Darjeeling drabbades ständigt av strömavbrott i stora delar av staden. Detta skedde oftast på kvällen och jag fick snart införskaffa ett par stearinljus till mitt rum och en ficklampa för att ta mig fram i gränderna. Första kvällen på väg hem från en först tur i staden träffade jag på en vilsen Japan, Yoki, i gränderna nära mitt hotell. Han letade efter ett ställe att bo på så jag rekommenderade mitt hak och lyste vägen fram. Yoki pluggade internationell agrikultur i Tokyo, en mycket sympatisk kille.

Jag hade läst om en utsiktsplats uppe på berget varifrån man vid gryning kunde se fina utsikter över Himalaya och Yoki hade hört samma sak så nästa morgon tog vi oss dit, till Tiger Hill. Vi klev upp halv fyra och gick ner till den stora vägen och raggade upp en jeep som skulle upp för berget. Det gick jeepar i karavan med turister (98% indiska) upp på berget så det var inga problem att fixa lift. Det var bra sikt åt öster så vi fick en glimt av Mount Everest, men det ligger så långt bort så det var bara en liten vit topp i fjärran. Soluppgången var dock mycket vacker och vyerna över de enorma bergen var häftiga. Vi bestämde oss för att ta en jeep nästa morgon också i hopp om att det skulle vara molnfriare då och nästa dag fick vi se lite finare vyer av Khangchendzonga.

Nästa dag träffade jag på Gil och Angel som checkat ut från vårt hotell efter första natten, det var lite under deras budget. Vi bestämde träff till nästa morgon och åkte då på en tur runt Darjeeling, bland annat till ett lokalt zoo, en teplantage och ett japanskt tempel.

Efter fem dagar i Darjeeling tog jag och Yoki tåget till Delhi, Yoki skulle vidare till Agra och jag skulle träffa Robin och Sagiv. Tågresan skulle ta 28 timmar men det slutade med att vi satt på tåget i 42 timmar. För mig spelade det ingen större roll att förlora en dag men jag tyckte synd om Yoki som bara hade några få dagar kvar i Indien och nu blev tvungen att stressa för att hinna till Agra och tillbaka för planet hem till Tokyo.

I Delhi stannade jag en natt, sen tog jag tåget till Ramnagar för att möta grabbarna. Dagen innan hade vi stämt träff utanför ett hotell, men det visade sig att det hotellet hade konkat ett år sedan men som tur var så var Ramnagar riktigt litet så när jag gick ner för gatan i den lilla staden för att hitta lunch hörde jag en bekant röst, det var Robin som satt vid en hotellobby och hade just kommit fram med buss från Haridwar.

I Ramnagar tog vi en jeepsafari in i Corbett National Park (också känt som Corbett Tiger Reserv). Det var dock inte säsong och bara en liten del av parken var öppen. Vi fick inte se så mycket djur men jeepturen i djungeln var ändå mycket trevlig och vi fick se lite av den indiska landsbygden på vägen till och från parken.

Nästa dagen tog vi bussen till Delhi, där tog vi farväl av Sagiv som skulle vidare till Lucknow och Varanasi. Vi tog samma kväll tåget mot Bombay, där vi är nu. Igår fixade vi biljetter till Goa och tar tåget dit imorgon kväll. Igår åkte jag och Nathalie (Robin blev förkyld på tåget ner hit så han chillade på hotellet) till en klubb vid havet där DJ´n som Nathalie bor hos hade spelning. Jag träffade mycket trevligt folk och fick en liten inblick i överklassens liv, något som verkligen var långt scenen jag agerat på de senaste två månaderna. Idag är jag alltså med rätta mycket trött och vi har mesta tagit det lugnt, vi var just och såg Quentin Tarantinos nya rulle ”Inglorius Basterds” en mycket bra film!

Det var en snabb återberättelse av de senaste veckorna, inte mycket känsla eller intrycksbeskrivningar kanske. Jag ska försöka beskriva denna del av resan bättre i nästa inlägg, idag har jag känt mig oinspirerad vilket lett till faktaupprabblandet ovan, ha överseende. Till mina finska läsare säger jag:

Olen Bombayissa ja nyt ollaan kolme matkustajaa: minä, Robin ja Nathalie. Huomenna juna lähtee Goaan. Siellä Goan rannalla ottetaan iisisti, ehkä viikon. Terverisiä kaikille Soumeen!

här är jag ute på perongen efter snacks medan tåget stannar en snabbis på vägen från Varanasi till New Jaipalguri.

Dimmiga Darjeeling från mitt hotell. Betalade 150 Rs (23kr) per dag för en enrummare, minst sagt prisvärt!

Jag och Yoki på Tiger Hill.

Botanisk trädgård på vägen mellan Tiger Hill och stan.

På Tiger Hill med indiens högstan bakom.

försök till panorama, Tiger Hill.

På djurparken i Darjeeling.

Angel, Gil och Jag vid Tibetan refugee centeri Darjeeling.

Teplantage längst sluttningarna.

Darjeeling centrum

Väntar på nattåget från på Old Delhi Train Station för att ta mig till Ramnagar.

Killarna på safari!

Tigerspår i leran, närmare än så kom vi inte tigrarna.

Viktoria Terminus Bombay, jag trodde inte att vi skulle hamna i Bombay igen denna resa, efter två veckor här i början. Men det känns kul att vara i en stad man känner sig någorlunda bekannt i, trots att vi bara glidit runt på en liten del av Bombays väldiga yta, tror det är runt 20 miljoner människor här.

Nathan, Dj´n som Nathalie bor hos och som spann skivor igårkväll. Mycket trevlig kille, han var halvbritt och hade en riktigt risig gastukatt i sin lägenhet som ständigt gnes sig mot mitt ben.

Kulhål från terrordådet för snart ett år sedan, dessa är från Leopold Café.

Vi tog bussen från McLeod Ganj för nästan två veckor sedan, 18 timmar sydöster ut, till Haridwar. Haridwar är en stad känd bland annat för att var tolfte år anordna en av de största religiösa högtider för hinduerna, Kumb Mela. Staden är belägen vid floden Ganges och miljoner människor gör pilgrimsresan till staden under hödtiden. Det var inte Kumb Mela-dags under de två dagar vi var där men varje kvällarna hålls en religiös ceremoni vid floden som lockar massor med folk. Hela staden tycks samlas under skymningen för att delta. Förutom den andliga stämningen och de enormt goda lassis jag drack där (en filliknande dryck i olika smak) var staden var inte mycket att hänga i julgranen, ett stökigt och livligt tillhåll, en vanlig indisk stad med andra ord. Vi tog ganska omgående bussen vidare till Rishikesh, som bara ligger en timme ifrån Haridwar. Vid frukost, som vi intog vid en hotellrestaurang en bit ifrån vårt guesthouse, träffade vi på Sagiv, en mycket trevlig israelisk kille. Vi käkade frukost ihop och tog sedan bussen tillsammans till Rishikesh. Sagiv pluggar lingvistik i Jerusalem och ett av språken han studerar är hindi. Rishikesh blev känt under sextiotalet då The Beatles reste hit för att genomgå andlig vägledning från sin guru som bodde här då. Nu är staden ett yoga och meditations Mecka. Ganges flyter rakt igenom den skogsbetäckta bergsstaden och vi bodde precis vid floden, inte långt ifrån hängbron man måste gå över för att ta sig från andra sidan. Robin och Sagiv var båda sugna på att gå på en längre trek och i Rishikesh fanns flera bra arrangörer som erbjöd fina trekmöjligheter. Grabbarna bokade en nio dagar lång trek upp i bergen. Jag var inte riktigt sugen på att treka så länge så jag bestämde mig för att göra en avstickare söderut undertiden.

Efter fyra dygn i Rishikesh tog jag bussen till Haridwars tågstation och vidare mot Varanasi. Killarna stannade en dag till och tog nästa dag en lång jeepfärd till roten av ett berg där treken tog sin början. Jag var glad över att få tag på en tågbiljett, det är semestertider för många nu så tågen är överfulla med folk som reser iväg på en kort ledighet, ofta hem till sina familjer från sina säsongsjobb. När jag kom på tåget visade det sig att den luriga researrangören som jag köpte tågbiljetten av hade bokat in mig på en delad plats, så jag fick dela en säng på tåget med en indisk kille som skulle till Lucknow. Resan skulle ta 18 timmar men tåget var försenat av någon anledning så det blev 24 timmar tillslut. Jag har ju varit i Varanasi förut så det är lätt att orientera sig. Jag har varit här i tre dagar nu, ikväll tar jag tåget till New Jaipaiguri. Dit kommer jag nog fram på förmiddagen någon gång och sen tar jag bussen till Darjeling. Denna lilla bergsstad ligger precis vid roten av Himalaya och jag hoppas på att få se fina vyer. Om vädret tillåter kan man till och med få syn på Mount Everest, har jag hört.

Jag har de senaste dagarna gått runt mycket i gränderna som utgör gamla staden i Varanasi. Det är slutet av regnperioden så vattennivån är väldigt hög (Varanasi ligger också vid Gangesfloden). När jag var här för två år sedan, i juli månad, kunde man gå längst med floden vid ghatarna. En ghat är en trappa av sten som går från staden ner i floden. Människor hänger runt vi ghatarna för att bada, tvätta kläder och utöva puja (respekt) till solen och modet ganga. Floden innehar en stor kraft och speciellt här vi i Varanasi (tidigare Benares), Shivas boning för flera tusen år sedan innan han drog sig tillbaka till bergen i Himalaya. Människan kan bli kvitt all sin dåliga karma genom att bli kremerad här i Varanasi. Det finns flera så kallade ”burning ghats” där döda kremeras. Jag besökte två av dessa ghatar, en mycket speciell upplevelse eftersom vi från väst inte direkt är vana att se döda människor.

Igår träffade jag en sadu (en man som ägnat sitt liv åt tillbakadragen kontemplation) nere vid en av ghatarna och han ville gärna lära mig lite om meditation (mot en blygsam donation naturligtvis). Han visade mig några tekniker som man kan utföra på morgonen eller kvällen eller båda för att få lite extra energi eller bara försöka släppa sina tankar för en stund.

Jag har den senaste veckan försökt bli seriös med studierna igen som jag slarvat med sedan jag åkte. Jag ska läsa en grundkurs i Koptiska. Mina grammatikkunskaper är verkligen på botten men det blir mer intressant ju mer man lär sig om koptiskan. Målet är att kunna läsa texterna jag arbetat med på min magisteruppsats på originalspråk. Nu ska jag sätta mig o läsa en stund och avnjuta en lassi.

Hälsningar till alla där hemma!  (ett medelande följer till släktingarna i finland som inte behärskar svenskan)

Kuullin että sielläkin Soumessa luetaan tätä bloggia, kiivaa! Olen just nytt Varanasissa, jatkan illalla matkaa junalla Darjelingiin, se on Nepalin ja Bhutanin välissä. Maisemat Himalayan juurella pitäisi olla mahtavat. Toivon että kakki on ”tip top” isänmaasa! Terveisiä kaikille tutuille ja sukulaisille!

Gangesfloden i Haridwar. Längstmed floden samlades människorna på kvällarna, på dagen är det lite för varmt för att hänga ute i solen.

Haridwar

Pujan på kvällen.

Sagiv och Robin på väg in i Rishikesh.

Rishikesh, hängbron skymtar till höger. Bilden är tagen från vårt ett café som gjorde grymt goda kanelbullar. Behöver jag ens säga att vi blev stammisar.

Aporna var inte det minsta folkskygga. Denna rackare baxade en colaflaska rakt ur näven på en kille vid bron och började genast försöka få ut vätskan.

På kvällarna ledde präststudenterna, här i gul klädnand, ceremonin vid templet.

Jag kommer aldrig vänja mig vid dessa monstertjurar som glider runt på gatorna i de indiska städerna.

Traditionell musik och dansuppvisning.

Grabbarna på en av de många restaurangerna vid floden.

Från tåget mot Varanasi. Tåget gick emellanåt väldigt sakta vilket gav tillfälle att fota de närliggande gårdarna.

Varanasi vid ghaten

Jag stötte på hotellet vi bodde på för två år sedan. Något har dock hänt med fönstret. Kommer du ihåg detta sunkiga ställe lilljohn? Krypen och myggen var inte att leka med.

En statligt ägd berusningsmedelskiosk. Killen till vänster verkade inte vilja vara med på bilden.

Lirade Mario med kidsen en kväll här, tills det blev strömavbrott.

Jag var tvungen att hålla i årorna medan roddaren fotade för att vi skulle kunna ro vidaren sen, eller rättare sagt för att han skulle kunna ro mig vidare sen. Mycket trevligt att glida runt på floden i båt.

Sadun som lärde mig lite om meditation.  Riktigt skön snubbe, han log och skrattade hela tiden.

Nu har vi varit här, i McLeod Ganj, i snart två veckor. Vi bor på ett ställe som heter Tibetan Ashoka Guesthouse. För vårt rum betalar vi 100 rupees per natt, 50 var (ca 8,50 kr), vilket gör att vi skulle kunna bo här hur länge som helst utan att plånboken tar stryk. Vi har dock inget eluttag eller toa på rummet på rummet. Toan, som vi får dela med alla andra på vår våning, saknar varmvatten, så duscharna på mornarna piggnar upp en bättre än en kanna starkt kaffe.

Vi har varit sugna på att ta en trek upp i bergen i området men har inte hittat en passade rutt att gå där vyerna varit värda flera dagars promenad. Så för en vecka sedan tog vi saken i egna händer och frågade några lokala guider vart man hinner gå på en dag. En plats kallad ”Triud” blev svaret, så nästa dag tog vi en taxi så långt upp för berget vi bor på som bilen kunde gå. Det är slutet av monsunsäsongen nu så bilvägarna som inte är asfalterade är bortregnade, så vi fick gå sista biten på bilvägen upp. Vi gick i ca 3 timmar uppför och jag tyckte det var jättejobbig och stannade många gånger på vägen. Robin, friskis som han är, pinnade på i rask takt och skulle lätt hunnit till toppen på halva tiden om han inte varit tvungen att vänta på mig. Väl framme väntade en storslagen vy att beskåda. Några dagar efter fick vi reda på att vi haft tur som gick upp på en dag då sikten var klar, de flesta dagar så här års är utsiktsplatsen inte mycket till en utsiktsplats, eftersom hela bergsområdet är täckt av en tät dimma. Detta har också varit en orsak till att vi tvekat att gå på en längre trek, vi har inte velat råka ut för en antiklimax i slutet på en flera dagars vandring. Efter vi stannat på berget en timme, tagit lite kort, fikat lite med en amerikan och israelska som vi träffade där uppe, började vi gå nerför. Nervägen tog nästan lika lång tid som att gå uppför eftersom vi inte kunde hitta någon riksha när vi kom fram till bilvägen, så vi fick gå ända ner till staden.

För ett tag sedan fick vi reda på av Peter (norrmannen) att det finns ett stort behov av volontärarbetare i staden. Vi gick ner till volontärkontoret och skrev in oss på ”English Conversation Class”. Det går i princip ut på att sitta i en grupp och prata engelska, från klockan fyra på eftermiddagen till ca 1730. De allra flesta jag har träffat i klassrummet har varit tibetaner, flyktingar. De har olagligt tagit sig över gränsen till Nepal där kan de registrera sig som flyktingar och sen komma till Indien om de vill. Det finns några olika sätt att ta sig över gränsen men det är alltid en riskabel resa. Vill man undvika kinesiska gränsvakter måste man gå via bergen, vilket kan ta flera månader. Om man inte vågar sig på bergsvägen kan man ta bussen till närheten av gränsen och sen försöka smyga sig över, men detta ökar chansen att gränsvakterna kommer på en. Jag talade med en kvinna som åkt fast två gånger på detta sätt och suttit i fängelse ett tag på grund av det, hon var bara 15 år då. Fast de riskerat så mycket för att ta sig därifrån, så svarar nästan alla som jag frågat om vad de önskar för sin framtid, att de helst vill återvända till Tibet.

Den senaste tiden har jag funderat på att skaffa en tatuering och för några dagar sedan hittade jag en kille som verkade seriös. Jag ville ha den på ett diskter ställe så jag valde låret. De senaste dagarna har jag spenderat förmiddagarna hos Tamding (tatueraren) för att forma motivet för tatueringen och eftermiddagarna har jag gått på engelska lektionerna. I förrgår tog jag konturerna till tatueringen, det blev ett ihopsnickrat blommotiv med lite inspiration från den svenska floran. Färgläggningen var Tamding inte säker på att han kunde göra till min belåtenhet så den sparar jag till Goa, eller någon annanstans där jag hittar en tatuerare som verkar bra. Kajsa tatuerade sig också, eller snarare fyllde i en gammal tatuering. Hennes tatuering blev infekterad och såg igår riktigt risig ut. Min har dock läkt fint.

Vi har umgåtts ganska mycket med Kajsa och ibland Peter.  Kajsa ska åka till Goa i eftermiddag och vi snackade ihop oss om att kanske svänger förbi där på vägen söderut. Sist vi var i Goa regnade tiden bort helt, så det vore kul att se platsen när det är rätt säsong.

Jag lägger till sist upp lite bilder som avslutning på vår tid i McLeod Ganj.

En tibetansk dam som snurrar på bönekvarnarna för att förbättra sin karma.

På väg till Triud träffade vi på en flock getter.

väldigt häftigt landskap på vägen upp och dimman gör det hela ännu lite häftigare.

Det regnade en del denna dag viket gör att dimman ligger tät precis innan regnet faller. Efter skuren spricker dimman upp, vilket den gjorde precis innan vi nådde toppen. Här står jag en timme från Triud.

Från Triud.

Efter att dimman lagt sig.

På ett av de många caféna i staden, som faktiskt har riktigt gott kaffe, något man inte är bortskämnd med här i Indein.

Robin får sig en massage efter rakningen hos barberaren.

På väg till Dharamasala, staden som ligger några kilometer ner för berget där vi bor.

Vi spelar en del biljard. Rebellen Robin vs en Tibetansk hussler som ville göra partiet en aning intressantare genom att slå vad om 50 ropper.

En eftermiddag på engelskalektionen.

Hos tatueraren Tamding. Vi spånar om designen.

Under kniven.

Kajsas infekterade arm.

Här bor vi.

Vi bor upp till höger i bild. Nere i delen ligger Dharamasala.

Vi befinner oss för tillfället i en stad som heter McLeod Ganj, det är här Dalai Lama har sin exilboning. Vi är på strax under 2000 meters höjd, i delstaten Himachal Pradesh. Till denna plats kommer också en handfull flyktingar från Tibet varje vecka. De flyr från olika former av förtryck i Tibet och de flesta tar den farofyllda vägen genom Himalaya. Många dör på kuppen av de hårda naturförhållandena, andra blir skjutna av kinesisk gränspolis. Vi bor ett stenkast från huvudtemplet och exilregeringsbyggnaderna där Dalai Lama styr ifrån. Den tibetanska närvaron i staden och området är total, man ser tibetaner, buddhistmunkar och tempel överallt. Det är regnperiod här för tillfället, (det regnar kanske 1 timme om dagen) och vi är ständigt omgivna av en tät dimma som ligger runt bergen omkring och dalen nedanför. På morgonen och efter det har regnat ordentligt så spricker dimman upp och man får se jätte fina vyer.

Vi kom hit fyra dagar sedan, med buss från en stad som heter Amritsar, i delstaten Punjab. Amritsar är sikhernas heliga stad eftersom det ”gyllene templet” ligger där. Vi kom till Amritsar med tåg efter att ha spenderat tre dagar i huvudstaden Delhi. Delhi hade inte förändrats mycket sedan jag var där sist, för två år sedan. Vi bodde på ett område där de flesta turister samlas, Paharganj. I Delhi gled vi mest runt och fikade, kollade på en biofilm och sprang några ärenden inför resan vidare norrut. Det var sjukt varmt, runt 40 grader varje dag och en gång om dagen kom ett 20 minuters skyfall som fick huvudgatorna att fyllas med 10 centimeters vattensamling och alla affärer i centrumet (counaght place) att försättas i strömlöshet. Det var ganska bisarrt, allt stannade upp i 20 minuter och så försvann de mörka molnen lika snabbt som de kom.

Vi kom till Amritsar med tåget. Jag gillar att åka tåg i Indien. Visst, det är mycket folk överallt och högljutt hela vägen fram. Men man kan röra på sig, snacka med grannen, köpa en fika på någon av stationerna man passerar eller en av de många försäljarna som ständigt springer genom vagnarna. Väl framme i Amritsar försökte vi få ett rum i det gyllene templet. Efter att ha sprungit runt där en stund och sett alla de pilgrimer som samlats på området så kändes det lite fel att ta en plats i det billiga övernattningsstället som sikherna bjuder ut till resande, så vi gav snabbt upp och tog ett rum precis utanför. Sikherna har en trevlig policy kring templet, allt är gratis (utom rummen som man får betala 18 kr för ett dubbelrum). Det är en symbol för broderskap mellan folken och religionerna i världen, alla är välkomna in i templet och området omkring. Det bjuds på mat i en enorm matsal och alla faciliteter bemannas av volontärarbetande sikher, från de allra rikaste till de fattigaste jobbar, sover och äter tillsammans. Jag åt frukost där en morgon, det måste ha varit hundratals människor i den största matsalen, jag satt o småprata med en indisk grabb under måltiden som bestod av två chapati (platta, runda brödbitar), en potatisröra, linssås och en risgrynsliknande välling.

Förutom det gyllene templet fanns det inte så mycket i Amritsar värt att nämna. Vi besökte dock en intressant plats strax bredvid templet. År 1919 skedde en masaker i Jallianwalla Bagh, ett torg mitt i Amritsar. Ett gäng människor hade samlats för att delta i ett stormöte, det var uppror i landet för tillfället och britternas överhöghet i Indien började ifrågasättas. Britterna hade förbjudit indierna att samlas till stormöten så en militärtrupp kom till platsen och mejade ner omkring 2000 indier, kulhålen fanns fortfarande kvar i murarna. Det gick inte att fly från platsen eftersom torget var igenbyggt i staden och omgavs därför av hus, endast små gränder fanns till utvägar och de blev snabbt som flaskhalsar i paniken. En brunn fanns i mitten av torget och många av människorna hoppade ner och dog i brunnen. Platsen hade blivit omgjord till en park fylld av monument av olika slag, uppresta för att hedra de dödas minne. Den sista kvällen tog vi en busstaxi till den pakistanska gränsen där den hålls en ceremoni varje kväll. Gränsvakterna på båda sidor patrullerar parallellt med yviga gester och höga sparkar när vaktposterna byts av samtidigt på kvällen. Det hela var ett riktigt spektakel, massor med indier hade samlats och det skreks nationalistiska slagord på de överfulla läktarna. De pakistanska läktarna på andra sidan var ganska tomma och vår sidas jobba var tydligen att ständigt överrösta den andra sidan. Det hela var ganska smaklöst tyckte jag och påminde mer om konflikten mellan länderna än om den tillfälliga fredliga och festliga tillställning som vakterna bjuder på. Vakternas uppvisning var kul att se men allt runtomkring vart jag mindre road av.

Nu sitter jag på ett internet café och ska strax gå o knacka på hos en norrman vi träffade för ett par dagar sedan. Han har flyttat hit för att arbeta på sin bok. Han sysslar med psykologi i olika former och känner tydligen Dalai Lama. Vi åt middag med honom och en svenska som han kände, mycket trevligt och intressant folk. Båda bor här och sysslar inte med annat än att meditera (norrmannen skriver också ifs).

Vi kommer nog stanna här ett par dagar till innan vi rör på oss, vart vet jag inte än. Jag slänger upp så många bilder jag orkar ladda upp, det går ganska segt här uppe. Ha det så gott så länge så hörs vi snart igen!

Robban njuter av en milkshake på ett fint café i Delhi.

Main bazaar, Paharaganj.

Det toppmoderna tunnelbanesystemet som byggt i Delhi, en stor stolthet för delhiborna. Ett museum har upprättats för att mätta intresset för bygget.

Från tåget nånstans i Punjab, tidigt på mogonen, fick jag syn på en bonde som korsa sin åker.

Robin, omgiven av vilande pilgrimmer vi det gyllene templet. Vi hade ganska tur för just när vi kom dit denna kväll hölls den cermoni som avslutar varje kväll vid tempel, då den sista gurun, den heliga boken som finns i tempelt, läggs till sängs. En procesion följer boken från guldtemplet i den konstgjorda sjön upp till en av våningarna i komplexet utanför. På liknande sätt som kvinnorna i vissa tolkningar av Islam väljer att dölja sitt hår är det påbjudet för männen att dölja sitt hår när man vistas i tempelt, därav Robins ganska gangsterliknande huvudbonad.

Den ”lilla” matsalen på övervånignen där jag åt (huvudsalen var enorm). Man satt på de bruna mattorna som är utrullade på golvet och längstmed gångarna gick volontärarbetare med hinkar och skopor och delade ut maten. Det skvätte en del i utskänkningen, förståligt när tusentals människor äter här varje dag.

Glömde att ta en bild på maten innan jag åt upp den, så denna får väl duga. (jag ska söka jobb på en mattidning sen när jag kommer hem, börjar få kläm på det här med att fota mat )

En sikh på väg till templet.

Två indiska gränsvakter.

Vår buss från Amritsar hade att ganska passande namn, Robin! (vet inte om det syns på denna bild)

En av gatorna som går upp och ner för staden som är McLeod Ganj.

Vi bor i klungan av hus uppe till vänster i bild.

Utsikten från vårt hotell på en av de klara stunderna på dagen.

Norrmannen Peter och svenskan Kajsa som vi träffade för några dagar sedan. Vi ska förmodligen flytta in i ett av rummen på deras hotell, de har varmvatten, elutag och finare utsikt.

Till slut lyckades vi få fart på resandet och efter över en vecka i Bombay skriver nu ifrån en stad som heter Jaipur, det ligger i delstaten Rajasthan. Idag tar vi tåget till Delhi.

Jag satt och läste DN en kväll här (på nätet) och det var tydligen hysteri kring svininfluensan här i Indien enligt artikeln. Jag har inte märkt något speciellt, det skrevs att biografer skulle ha stängt ner i Bombay för att undvika spridningen, men vi var helt obehindrat på biobesök några gånger i Bombay. I indiska tidningar står det dock ganska mycket om svininfluensan men jag antar att de måste ha något att skriva om precis som tidningarna i Sverige.

Från Bombay bokade vi in oss på en buss till Udaipur, ca 18 timmar norråt. Vi lyckades få tag på ”sleeper”-klass biljetter (på bussen fanns ett antal kupéer av olika storlek där man kunde sträcka ut sig och titta ut ur fönstret) och resan gick ganska smidigt eftersom vi sov den största delen. Väl framme i Udaipur ösregnade det, men efter ett par timmar lade sig regnet och vi såg inte mer av det på hela vistelsen. Monsunsäsongen är i full gång i de nordliga delarna av Indien, detta har vi som tur är inte märkt mycket av. Udaipur är en gammal stad med två sjöar i mitten, staden liksom går ner i vattnet eftersom det byggts trappor ner i sjön (för många hundra år sedan) där folk badar, tvättar kläder och umgås. Små gränder ringlar sig upp och ner för den kuperade staden och heliga kor vandrar runt överallt och äter allt i sin väg och lägger sig helt obehindrat vart de vill.

Vår timing med resan till Udaipur kunde inte ha varit bättre. Dagen vi anlände var guden Krishnas födelsedag och vi firade den med lokalinvånarna vid det stora templet mitt i staden. Det var jättemycket folk och i mitten av templet stod några människor som turades om att leda församlingen i religiös allsång. När klockan närmade sig midnatt drogs skynket som omger det heliga rummet med Krishnastatyn igen och folk ställde sig upp. Efter ett par låtar till så öppnades skynket igen och templet exploderade, alla ville få syn på den nu ett år äldre guden. Det var en mycket from och speciell atmosfär och fast vi stack ut som några av de få västerlänningarna där så kändes det inte alls konstigt eller påträngande att sitta bland dem och lyssna.

Dagen efter hade det byggts en scen utanför templet. Hela kvällen hölls det sång och dansuppvisningar. Vid skymning tävlade fyra lag på omkring 15 killar i varje lag om en prissumma på 11000 rupies (ca 1900 kr). Det gällde att bygga en mänsklig pyramid, fyra manshöjder hög, utan att ramla medan arrangörerna kastade vatten blandat med såpa på deltagarna. Mycket roligt att kolla på och det kändes som hela stan hade samlats, att ta sig därifrån var svårt eftersom alla ville komma så nära scenen som möjligt och det var säkert över tusen människor där så man fick armbåga sig fram ett bra tag för att komma ut.

Efter fyra dagar i Udaipur tog vi bussen till Jaipur, 9 timmar nordöst om Udaipur. Staden kallas ”the pink city” eftersom den gamla stadens murar lyser till i en rosafärgad nyans när solen går ner. En otrolig kommers råder i staden, affärer, basarer, marknader och shopping malls, finns överallt och allt säljs mellan himmel och jord. Maten är mycket billig och fantastiskt god, en thali (se bild) kostar inte mer än ca 8-10 kr och det är mer än man kan äta. Vi har mest gått runt i staden och kände på stämningen, igår tog vi en cykelriksha till ”solens tempel” eller aptempelt som det också kallas. Det skulle vara tusentals apor på berget som templet stod på men vi såg inte så många. Solnedgången var dock mycket vacker och vi träffade några ”babas”, (heliga män, präster) i ett av templen som vi pratade lite med. Jag var nyss o hämtade tågbiljetterna till Delhi, så på eftermiddagen tar vi tåget dit.

Robin har just gått för att träffa några indiska killar som vi träffade igår, de ska äta frukost. Att resa i Indien tar musten ur en om man håller för högt tempo, så lite då och då behövs en dag för att bara ta det lugnt. Idag ska jag alltså inte göra annat än att sitta på rummet och läsa eller kanske köpa ett ”pool pass” till grannhotellets pool, ta lite sol och bada innan tågresan.

Jag lägger upp en del bilder här under på vad vi sysslat med den senaste veckan. Bilderna blev lite oskarpa denna gång, men det kanske funkar ändå. Hälsningar till alla där hemma i Sverige!

Robbin drabbades av lite sänglöss i Bombay. Det var svårt att få tag på billiga rum i bombay så jag testade också sängen en natt, det slutade med att jag sov på betonggolvet och att vi bytte rum nästa dag.

Efter att ha stannat på en rastplats mitt i natten fick vi skjuta igång bussen, det var lättare än det låter.

Gatan vi bodde på i Udaipur, sedd från en av ”roof top restaurangerna”

Det stora templet i Udaipur där vi firade krishnas födelsedag och där alla festligheter ägde rum.

Jag satt bland kvinnorna och barnen i templet då vi lyssnade på allsången. Längre fram ser man mannen i vitt som ledde sången.

En av prästerna utanför templet var villig att bli fotad. Det är inte så vanligt.

Den mänskliga pyramiden, strax innan den brakar ihop. Det var enormt mycket människor samlade till festligheterna. jag kan förstå varför kvinnorna undvek att ge sig ut i människohavet. Kvinnor och barn hade förtur på alla sittplatser på tempeltrapporna och runt omkring torget.

Udaipur. Bondfilmen Octopus spelades in här, vilket är en stor stolthet för invånarna. Några av restaurangerna visade filmen varje kväll vid samma tid.

Vi gick upp för ett berg en eftermiddag. Udaipur ovanifrån.

Dom här rackarna flyttar man inte på i första taget. De gjorde precis som de ville.

Grabbarna i busshytten, på väg från Udaipur till Jaipur

Budget thali med pepsi, Robban käkar pasta.

Lite lyxigare thali.

Den rödrosa fasaden i Jaipur.

Jaipur sedd från berget vid aptemplet

På besök i ett av templena i Jaipur. Två präster och en lärjunge i mitten.